likabehandling och mobbing – ett medialt återuppvaknande?

Ingen är fegis men ingen vågar. Mina ord skrivna för ett antal år sedan, ord som sedermera blev till en hel låttext. Jag tror mig minnas bakgrunden till att jag då satte pennan till pappret och förvandlade min känsla till ord. Det var vid den perioden ett medialt fokus på mobbing och framförallt på den mobbingen som fick fortgå. Den som fortsatte att ske dag ut och dag in utan att någon såg eller ville se. Då fick det mediala fokuset mig att reflektera och kanske börja brinna lite mer för frågan. Är det samma sak idag, behöver vi ett medialt fokus för att på allvar kunna diskutera mobbing och likabehandling?

Idag ser vi återigen ett gediget medialt fokus på mobbing och på likabehandling och vi ser det utifrån flera perspektiv. Utbildningsradions satsning #Lärlabbets sex inledande avsnitt handlade om olika aspekter av likabehandlingsarbetet. Vi kan ju med stolthet säga att Huddinge kommun hade hela fyra stycken deltagare i de paneler som fanns med i programmet. Den här veckan startade även SVT:s Morgans Mission där vi får följa skådespelaren Morgan Alling och en årskurs åtta i Ystad i deras kamp mot mobbingen. Dessutom kan vi även se Musse Hasselwall och Martina Haag i nya serier om mobbing på SVT. Oavsett vad man tycker om innehållet och förhållningssättet i dessa program så är det bra att mobbingen synliggörs och att likabehandlingsarbetet kommer högre upp på agendan. För det är där frågan ska vara, högst upp. Men jag kan inte hjälpa att undra om vi skulle kunna ha en annan ingångsvinkel, en som inte genom sin frågeställning indirekt visar på att skolan misslyckas med trygghetsuppdraget. En serie som Morgans mission antyder att skolan inte ser, kan kartlägga eller framgångsrikt arbeta förebyggande mot diskriminering och kränkande behandling. Jag tyckte om Lärlabbets ingångsidé att det var ett program av, med och för oss som arbetar i skolan. Ett program i bästa dela-kultur där vi sprider goda exempel inom professionen. Tyvärr sänds det på en mindre bra sändningstid vilket jag tror tyvärr inte gett den spridning som de hade hoppats på och därmed inte lyckats på riktigt bidra till att frågorna klättrat uppåt på agendan. Ett tydligt tecken på det är den mer eller mindre obefintliga twitter-diskussionen efter programmen. En snabb jämförelse med den spridning som Morgans mission har och vi ser en helt annan bild, ett twitter-flöde som mer eller mindre unisont hyllar programmet där vissa röster vill att programmet görs obligatoriskt för alla som jobbar inom skola.

Igen ser vi ett medialt fokus med draghjälp av kändisar, ett fokus som tvingar politikerna att diskutera mobbing och likabehandling. Och frågan kvarstår, behöver vi den mediala uppmärksamheten för att frågan ska hamna högst upp på agendan?

Varför ska vi vara där för andra?
När vi har så mycket för oss själva
Att hinna med och vara lyckliga
Vem skulle oss någonsin kunna klandra
För att vi inte stannar upp och frågar
Hur någon okänd mår och känner?
När vi inte ens gör det med våra vänner?
Ingen är fegis men ingen vågar

 

 

 

Kommentera

E-postadress publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*
*
*