Likabehandlingsplanen i praktiken – ett gott exempel

#förvarjeenskildelev.

Vi har tidigare i bloggen koncentrerat oss på hur ett organiserat arbete kring likabehandling kan och till och med bör se ut. Vi har i vår presentation av en sådan organisationsmodell presenterat huvudmannens ansvar och exempel på hur vi arbetar i Huddinge kommun samt dessutom visat på hur viktig rektorns roll är i att bedriva ett systematiskt arbete. Vi kände nu att vi ville börja visa på goda exempel, exempel på hur planen mot diskriminering och kränkande behandling omsätts i praktiken. Något vi har börjat titta mer på i kommunen är hur vi arbetar med mätbara förebyggande mål och hur vi kan följa upp detta. I vår screening av goda exempel i Huddinge såg vi hur det arbetades på Hörningsnässkolans RO och speciellt deras arbete med rastverksamheten. Vi bestämde därför att åka till de centrala delarna av Huddinge för att besöka skolan och spela in vårt nästa Vodcast-avsnitt på plats. Till skillnad från våra andra inspelningar som vi gjort i Östra Grundskolans Green screen-studio satte vi upp en provisorisk scen i biblioteket på Ängsässkolan. Som vanligt är inspelningen gjord av en iPad med hjälp av appen TouchCast och med denna gång extra-filmad i Periscope.  För att hitta hela bakom-scenen inspelningen så kan ni söka upp @danielgausel på periscope eller twitter.

Nog om teknikaliteter, kolla in avsnittet där vi får möta skolledare, lärare och elever från Hörningsnässkolan som berättar om hur de arbetar och vilka resultat de faktiskt har fått. Diskutera gärna det du ser, hör och tänker på via sociala medier på #förvarjeenskildelev


#Huddingevisar tycker till om trygghet

#förvarjeenskildelev Den numera traditionella Huddinge visar är otroligt uppskattat bland Huddinges pedagoger, det känns på stämningen och vi vill verkligen plussa er på förvaltningen som kämpar för att ge detta till oss, tack! Det är fantastiskt att vi lyckas få hit externa föreläsare så som Barbro Westlund och Martin Fernström, men kanske den största vinsten är det utbyte som sker mellan Huddinges pedagoger som delar med sig av sina framgångsrecept – härligt!

För Likabehandlingsbloggen var såklart Dona Hariri, jurist från Barnombudsmannen, och rapporten #Välkommen till verkligheten av största  intresse. Rapporten från 2015 som innehåller intervjuer från 89 barn och ungdomar om deras verklighet i skolan, en verklighet som tar upp trakasserier och kränkningar. Rapporten bygger som sagt på barnens röst genom citat och är uppdelad i tre stycken; Stödet, Processen samt Upprättelsen. Rapporten bör läsas i sin helhet och vi tänker att det finns all anledning till att återkomma till den i bloggen men i korthet kan vi, precis som Dona gjorde i föreläsningen, ta upp vikten av närvarande vuxna som har elevernas förtroende, att barn måste få veta var man ska vända sig, stöd till både de som blivit utsatta men även de som utsatt, elevernas rätt till att vara delaktiga i likabehandlingsarbetet, förtydligande av huvudmannens roll och att barn och vårdnadshavare ska ha vetskap om det. Rapporten avslutar med förslag till förändring där man vill:

  1. Lagstifta om barnens rätt att få information och stöd.
  2. inrätta lokala oberoende barn- och elevombud.
  3. anpassa myndigheter för barn och unga.
  4. skärp barnets skydd mot kränkningar och våld från vuxna.

 

Läs gärna rapporten och diskutera med oss!

Slutligen, frågan vi ställde till de vi mötte på Huddinge visar var: vad är en trygg skola för dig? Svara gärna på sociala medier på #förvarjeenskildelev


likabehandling och mobbing – ett medialt återuppvaknande?

Ingen är fegis men ingen vågar. Mina ord skrivna för ett antal år sedan, ord som sedermera blev till en hel låttext. Jag tror mig minnas bakgrunden till att jag då satte pennan till pappret och förvandlade min känsla till ord. Det var vid den perioden ett medialt fokus på mobbing och framförallt på den mobbingen som fick fortgå. Den som fortsatte att ske dag ut och dag in utan att någon såg eller ville se. Då fick det mediala fokuset mig att reflektera och kanske börja brinna lite mer för frågan. Är det samma sak idag, behöver vi ett medialt fokus för att på allvar kunna diskutera mobbing och likabehandling?

Idag ser vi återigen ett gediget medialt fokus på mobbing och på likabehandling och vi ser det utifrån flera perspektiv. Utbildningsradions satsning #Lärlabbets sex inledande avsnitt handlade om olika aspekter av likabehandlingsarbetet. Vi kan ju med stolthet säga att Huddinge kommun hade hela fyra stycken deltagare i de paneler som fanns med i programmet. Den här veckan startade även SVT:s Morgans Mission där vi får följa skådespelaren Morgan Alling och en årskurs åtta i Ystad i deras kamp mot mobbingen. Dessutom kan vi även se Musse Hasselwall och Martina Haag i nya serier om mobbing på SVT. Oavsett vad man tycker om innehållet och förhållningssättet i dessa program så är det bra att mobbingen synliggörs och att likabehandlingsarbetet kommer högre upp på agendan. För det är där frågan ska vara, högst upp. Men jag kan inte hjälpa att undra om vi skulle kunna ha en annan ingångsvinkel, en som inte genom sin frågeställning indirekt visar på att skolan misslyckas med trygghetsuppdraget. En serie som Morgans mission antyder att skolan inte ser, kan kartlägga eller framgångsrikt arbeta förebyggande mot diskriminering och kränkande behandling. Jag tyckte om Lärlabbets ingångsidé att det var ett program av, med och för oss som arbetar i skolan. Ett program i bästa dela-kultur där vi sprider goda exempel inom professionen. Tyvärr sänds det på en mindre bra sändningstid vilket jag tror tyvärr inte gett den spridning som de hade hoppats på och därmed inte lyckats på riktigt bidra till att frågorna klättrat uppåt på agendan. Ett tydligt tecken på det är den mer eller mindre obefintliga twitter-diskussionen efter programmen. En snabb jämförelse med den spridning som Morgans mission har och vi ser en helt annan bild, ett twitter-flöde som mer eller mindre unisont hyllar programmet där vissa röster vill att programmet görs obligatoriskt för alla som jobbar inom skola.

Igen ser vi ett medialt fokus med draghjälp av kändisar, ett fokus som tvingar politikerna att diskutera mobbing och likabehandling. Och frågan kvarstår, behöver vi den mediala uppmärksamheten för att frågan ska hamna högst upp på agendan?

Varför ska vi vara där för andra?
När vi har så mycket för oss själva
Att hinna med och vara lyckliga
Vem skulle oss någonsin kunna klandra
För att vi inte stannar upp och frågar
Hur någon okänd mår och känner?
När vi inte ens gör det med våra vänner?
Ingen är fegis men ingen vågar